Din story: Livet i en nötpåse

Med detta inlägg vill jag uppmärksamma ett problem som många lider av och som man inte pratar om så ofta. Men någonting som påverkar och begränsar vardagen. Detta är dock inget inlägg där jag vill peka finger och säga att folk har rätt eller fel. Bara ta upp detta med respekt och hänsyn till varandra och varandras begränsningar.

För att vi skall kunna fungera tillsammans i samhället är det viktigt är att vi visar hänsyn åt varandra, oberoende vad det handlar om. Ibland kan det ta känslomässigt ont, medan det i andra fall kan vara livsfarligt om vi inte visar hänsyn åt varandra. Om det så handlar om att visa hänsyn genom att hålla upp dörren åt någon annan, istället för att smälla fast den rakt i ansiktet på den som kommer bakom. Eller det handlar om att man inte pratar högt i telefon i bussen/på tåget så man stör andra passagerare, eller att man hjälper den äldre damen med att bära handelsvarorna. Eller som i detta fall, att man begränsar vad man äter på offentliga ställen så alla skall kunna vistas på lika möjligheter.

Under min praktik på Decibel tog jag som uppgift att skriva infosidor om olika allergier. Ofta blir jag förvånad över att det inte finns så mycket information om allergier på nätet. Speciellt då luftburen allergi, då pratar vi inte om pollen- eller pälsdjursallergi som också är luftburna, utan allergi mot nötter.

Allergi mot nötter är väldigt vanligt förekommande i Finland och många kan inte äta nötter utan att bli sjuka. Och för en del personer behöver det inte vara att de äter nötter själva för att bli sjuka, det räcker med att någon äter i samma rum. Så är det i mitt fall. Det räcker med att någon i samma rum äter för att jag skall känna hur huden börjar klia och blir full med utslag, halsen känns konstig och får en hosta som inte vill ge med sig.

En nötallergiker behöver ofta hålla koll på och vara uppmärksam med vad denne äter så de inte av misstag får i sig nötter i någon form. För som många vet så finns nötter i en del godis, bakverk, proteinbar, müsli, bröd och annat. Även i sallader och som mellanmål är nötter vanligt. Det betyder inte att man måste begränsa vad man ska äta, men ifall ni ska äta nötter på offentliga ställen, fråga innan om det finns någon som reagerar genom luften. Detta för att undvika att någon blir sjuk och i värsta fall behöver uppsöka sjukhus.

Nu som då, då jag berättar att jag är väldigt allergisk mot nötter och reagerar även då jag är i samma rum som personer som äter nötter brukar jag få höra att ”men det räcker väl med att du inte äter dem själv då?” eller ”du har väl medicin att ta om du blir sjuk?”. Och nej, jag behöver inte äta dem själv för att bli sjuk, det räcker med att någon annan gör det. Och ja, jag har medicin som jag äter varje dag, men det hjälper bara att förebygga att reaktionerna inte ska bli så starka, inte att jag tar en tablett och så känner jag ingenting fast någon äter nötter.

Det är inte alltid folk förstår vad luftburen allergi är för någonting och hur viktigt det verkligen är att man följer reglerna. Om vi jämför en situation, ni ska fara/kommer till ett ställe där det finns en skylt att man inte kan ta med husdjur på grund av allergier. Av hänsyn lämnar då de flesta personer hem sina husdjur utan att man tänker något mer med det. Men om det då finns en skylt att man inte får ha parfym eller äta nötter där, visar folk samma hänsyn då som de visar om det finns en skylt att man inte får ha med djur? Oftast inte, tyvärr. Troligtvis för att det finns väldigt lite information om luftburen allergi, inte för att man skulle bry sig mindre.

Kan ta ett exempel av egen erfarenhet. En gång var vi på ett seminarium, innan hade det blivit meddelat dit att man inte får äta i det utrymmet där seminariet skulle hållas och på dörren fanns skyltar där det stod att man inte fick äta där och det blev sagt till innan alltihopa började. Ändå var det någon som åt. För mig ledde det till att jag fick massa utslag och i en vecka fick fara till sjukhus och läkare nästan varenda dag för att ingenting hjälpte och jag kunde inte äta något annat än riskakor för att inte bli sjuk.

Allergi är något som inte syns utanpå, men som ändå finns där och kan vara en ordentlig plåga för den som är drabbad. Ofta känns det som att man är till besvär för andra och vill inte begränsa så då är det lättare att välja bort saker man egentligen skulle vela göra. Det är inte alltid så kul att vara någonstans då man känner hur det blossar upp utslag i ansiktet och man får svårt att andas och allmäntillståndet påverkas.

En person med luftburen allergi hamnar ofta att välja bort vardagliga saker som man egentligen skulle vela göra men inte kan för man risken finns att någon äter något man inte tål. T.ex. är det svårt att åka buss och tåg, flyga eller gå på bio. Till och med att gå i butiker kan vara en utmaning. Detsamma gäller för personer med parfymallergi eller svår pälsdjursallergi.

Ingen person kan avgöra hur allergisk en annan person är, eller om man alls är allergisk. Det är någonting man endast själv vet om hur man känner. Och det är nog ytterst få personer, eller om det ens finns några, som inbillar sig ha en allergi eller medvetet väljer att ha allergi. Ungefär såhär, skulle ni varje gång välja bort att t.ex. gå på bio eller kunna gå ut på restaurang och äta tillsammans med andra frivilligt? Tror nog inte att så många skulle göra det. Men det är allergikers vardag, många saker hamnar att väljas bort på grund av att man inte vågar vistas på ställen för man kan bli sjuk då.

Så vill bara avsluta med att kom ihåg att visa hänsyn till dina medmänniskor. Om det finns skylt någonstans att man inte ska äta något där så ska man inte göra det, inte ens i smyg som vissa gör. För jag kan lova er, det går inte obemärkt förbi för en person med luftburen allergi! Alla är lika värda och har samma rätt att vistas på alla ställen oberoende om man är allergisk eller inte. Eller om man på ett eller annat sätt måste sätta begränsningar på omgivningen.

 

Ellinor

GÄSTBLOGGNING – DET VIDRIGASTE SOM FINNS, MOBBNING!

13035451_1203803266296513_267553928_ozzazzz

Jag har alltid undrat vad det beror på att vissa väljer att trycka ner andra. Handlar det på riktigt bara om att offret är ”annorlunda”? Nej, det tror jag knappast. 

Det börjar redan i dagisåldern. Då kan man se tydligt hur barn dras till varandra, hur olika slags personligheter väljer att leka med varandra. Det är klart att alla inte klickar med alla, men man ska ändå kunna umgås med olika människor i större sammanhang, som t.ex. i dagis och skola. Man märker ofta i en tidig ålder att barn hittar på lekar där alla inte ryms med, eller så passar inte alla in i leken. Det är bara vissa som får vara med. Det här är fel, så fel det kan bli! 

Det barnet som inte får vara med känner sig redan vid dagisåldern utanför, sämre och olik de andra. Det lilla barnet tror att hon inte får vara med p.g.a. fel hos henne. Tanken slår henne aldrig, att det är fel hos de som sa att hon inte får vara med. I stället börjar hon beskylla sig själv. Det här blir inte lättare med åren. Snarare värre då man blir mer och mer medveten om sitt utanförskap. Varför vill man få någon annan att känna sig utanför och otillräcklig? Det har jag aldrig förstått och kommer nog aldrig heller förstå.

Jag tror dock mycket bottnar i osäkerhet hos mobbaren. Den som mobbar/fryser ut/förlöjligar andra är rädd för något. Den personen är rädd för att själv hamna i situationen hon försätter andra i. Hon är rädd för att bli utfryst, hon är rädd för att bli mobbad. Hon har ofta väldigt dåligt självförtroende och självkänsla. Det här leder till att hon känner sig bra och tillfreds så länge hon vet att någon har det värre. Därför måste hon utsätta andra. Hon känner sig säker så länge medlöparna hejar på, skrattar och backar upp henne. Vem skulle hon vara utan dem? Ingen. Utan dem skulle hon inte våga göra något. Sluta vara en medlöpare! Sluta vara en mobbare!

Ta ställning för det som är rätt. Gå emellan. Gå emellan redan vid dagisåldern. Gå emellan innan det är för sent. Påpeka gång på gång att det aldrig är offret det är fel på. Felet ligger alltid hos de som mobbar.

 

Skrivet av Ronja Strömvall 17 år. Kika in hennes blogg, den hittar du här!

P.S  Du kan läsa mer om mobbning på Decibel.fi!

Vårkänslor

Tiden då våren står runt hörnet och det börjar sippra fram härliga vårtecken här och där, måste nog vara den bästa tiden på året. Är det inte härligt när vårkänslorna kickar igång? Man känner sig alltid gladare och energifullare än vanligt. Här har vi samlat ihop lite tips och trix för att boosta vårfeelisen lite extra mycket i vår!

  • Släpp in våren till garderoben

Att äntligen få kasta in vinterjackan i garderoben och ta fram lättare och snyggare kläder, den känslan alltså! Men om man inte har något fint eller inte har råd med något fint då? No worries! Ta och samla ihop gänget på en chillkväll och ta med er kläder ni inte längre använder och byt ihop med varandra, helt gratis och du uppgraderar garderoben med nya plagg, win-win!

Namnlös

  • Tvätta moppen eller bilen

I helgen tvättade jag upp bilen riktigt ordentligt efter all snö och slask. Hur härligt är det inte att glida runt på en nytvättad glänsande motorburen vän, med solglasögonen i högsta hugg, feelis!

uuuu

  • Ta vara på vädret

Ta vara på vårvädret och solljuset! Låter klyschigt men lyckohormonerna flödar av en promenad i solen. Ta dig ut, ta med hörlurar, kompisen eller hunden och bara njut. Som plus brukar det kännas riktigt bra i kroppen efter en motionstur.

hund

  • Gör en förändring

Perfekt sätt att höja vårfeelisen är att göra en förändring, i vardagen eller i utseendet. Något så enkelt som att möblera om eller ändra frisyr kan kännas upplyftande! Så ta och möblera om, inreda med lite nya våriga färger eller ta ett besök till frisören i vår.

gueen

  • Pastellfärger

Det är något med pastellfärger som känns extra vårigt. Pastellfärgerna passar på allt från våra kläder till våra inredningsdetaljer till våra hår! Budgettips: piffa upp någon av dina inredningsdetaljer genom att måla dem i pastell, t.ex. någon gammal stol, lampa eller låda.

STOLAR

  • Hitta på något nytt

I samband med vårkänslorna brukar även kreativiteten väckas till liv. Tänk utanför dina vanliga banor och testa på något nytt! Något som vi ser mer och mer nu är folk på rullskridskor och longboards, eller kanske något helt annat? Ridning, löpning, målning, graffiti, paddla kajak, använd fantasin! Kanske du hittar en ny favorithobby.

sport

  • Våga flörta

Våren brukar bringa med sig starkare och även positivare känslor. Våga ta risken och skicka åt din crush! Du har inget att förlora, det värsta som kan hända är att få ett nej men då får du åtminstone veta att det inte är värt att slösa tid, hans/hennes förlust, bara att bege sig ut i sjön igen!😉 Alla ni förhållandetyper där ute, gör något extra för varandra, kom ihåg att flörta med varandra, det håller liv i relationen.

hand

Kort sagt, ut i solen, flörta med någon snygging och njut av allt det fina våren har att erbjuda!

 

Text: Sandra och Emelie
Bilder: weheartit.com

Din story: Ljuset i tunneln

krossat hjärta

Vi hann vara tillsammans i ett drygt år då vårt förhållande kraschade. Jag hade anat att han skulle göra slut och var förberedd på det, men ändå var det så otroligt svårt.

Redan två månader innan uppbrottet märkte jag att något var fel. Det var alltid jag som tog initiativ till att göra saker, och ofta sade han att han inte hade tid då jag föreslog att vi skulle hitta på något. Jag var långt ner på hans prioritetslista, det kändes som att hans vänner och online-spel nästan alltid kom före mig.

Vid några tillfällen frågade jag honom vad felet var. Han bara ryckte på axlarna, sade att allting var bra och bytte sedan samtalsämne. Jag intalade mig själv om att han kanske bara var stressad eller hade det lite jobbigt just nu. Skulle det bero på mig så skulle han säkert säga till, tänkte jag. Trots att det fortsatte och blev värre sade jag ingenting, jag ville inte vara en tjatig eller jobbig flickvän.

Så småningom började jag hacka på mig själv, jag tänkte att det var jag som inte var bra nog för honom. Jag berättade hur mycket han betydde för mig och att han var så värdefull – för det var ju det han var för mig. Och trots att jag aldrig fock någon bekräftelse tillbaka fortsatte jag i hopp om att det skulle bli bra igen. Men det ledde bara till att han slöt sig i sig själv ännu mer och att jag kände mig ännu mer misslyckad. Det blev som en ond cirkel.

Mot slutet tog han knappt alls notis om mig, tittade inte på mig och viftade bort mig då jag försökte prata med honom. Jag kände mig så liten och värdelös. Man kan undra varför jag inte gjorde slut, det har jag i efterhand anklagat mig själv för att jag inte gjorde. Men jag levde på hoppet, jag älskade ju honom och intalade mig själv om att det kanske, kanske löser sig snart.

Då han till slut efter många om och men gjorde slut kändes det ändå lite som en lättnad. Jag slapp ju leva i ovisshet om hur det skulle bli, jag visste varifrån jag skulle fortsätta.

Under den här tiden efteråt har jag varit så otroligt trött, det tog massor av energi till att oroa sig för vårt förhållande. Jag trodde att det skulle gå fort att komma över alltihop men nu har det gått fyra månader och jag har har äntligen slutat gråta mig till sömns varje kväll. Under den här tiden har jag upplevt panikångest för första gången i mitt och hoppat av kurser i skolan för att min ork tagit slut. Det gick så långt så att jag under en kort period hade självmordstankar.

Det känns så fel, att den som älskar mest ibland måste vara den som sedan lider mest.

Jag mår som tur är bättre nu än jag gjorde tidigare. Jag träffar min kurator en gång i veckan och hon hjälper mig att få ordning på mina tankar. Jag ser till att omringa mig med människor som jag tycker om och som ger mig energi till att orka stiga upp på morgnarna. Och på något sätt tror jag att det kommer något gott ur alltihop.

I framtiden kommer jag vara ärligare mot både mig själv och andra. Jag har lärt mig att jag inte ska förminska mig själv. Det är så otroligt viktigt att kunna stå upp för sig själv, kunna sätta gränser och verkligen våga säga till om man känner att man blir behandlad fel. Det gäller allt, både små och stora saker.

Anonym tjej, 17 år

krossat hjärta tejpat

Läs mer om tecknen på att någon tänker göra slut, på vad man kan försöka reparera ett förhållande med samt hur man kommer över någon på Decibel.fi > Göra slut. Du kan även be om råd anonymt via Våga fråga.

Bild: Ungdomsinformatör Liselott Nyström

Din story: Varför jag tänker ta civiltjänst

vägval 2

Hej, jag är 19 år.

Redan innan uppbådet hade jag blandade känslor för militären och försvarsmakten. Jag tyckte inte om vapen, krigsanda och kunde inte se mig som en del av det. Ändå beslöt jag mig för att rycka in, för att de flesta av mina vänner gjorde det. Det var mitt första misstag, att göra som andra.

Nu har jag varit ett halft år och försökt härda ut min vantrivsel. De bekantskaper som jag fått har hjälpt mig en bit på vägen men över lag så har stressen, förväntningarna och kraven blivit för mycket. Det började med att jag upplevde yrsel och illamående när jag steg upp för hastigt. Därefter kom rastlöshet, skakningar, problem att somna, aggressivitet och problem att minnas och fokusera. Min omgivning är giftig, den strider mot min övertygelse och allt jag vuxit upp med; våld är fel.

I lågstadiet var jag dessutom mobbad vilket ledde till rädsla att ta plats och synas. Vad jag ville göra hämmades av det.

Jag har bestämt mig för att göra vad som är bäst för mig, att ta mig ut ur min giftiga omgivning och börja göra vad jag vill. För en gångs skull tänker jag lägga mig själv först.

Civiltjäst är mitt alternativ. Min chans att få saker börja gå rätt och börja leva enligt mina principer. Istället för att tvingas använda vapen som jag redan avskyr och leva i en omgivning som ger mig bestående mentala problem.

Det positiva med militären är att jag insett att man inte ska behöva finna sig i en dålig situation. Att man alltid har ett val.

Därför tänkte jag ta civiltjänst, inte för att jag inte klarar av det fysiskt, utan för att mitt psyke tar skada. Jag vill inte bli något jag inte är.

Skogstoken

Bild: praktikant Sandra Westerlund

vägskäl

Din story- När ska jag börja älska mig själv?

fredrika

Som rubriken lyder så frågar jag mig ständigt varje dag, när skall jag börja älska mig själv?

Då jag tänker efter så blev jag väldigt snabbt ett mobbnings offer. Redan i dagisåldern någon gång. Jag minns det så tydligt från första stunden. Det ifrågasattes snabbt att jag var konstig och inte som alla andra flickor då jag hellre lekte med pojkar och hade likasinnade intressen som dem. Att min egen mamma led av övervikt blev jag också såklart mobbad för. Samt att jag själv hade problem med maten och var smal, blek och trött gjorde situationen inte bättre.

Då jag tänker efter, så redan då blev jag isolerad och retad. Jag minns att jag i panik försökte gömma mig både för ”kamrater” och dagispersonal så de inte skulle se att jag var helt ensam. Jag skämdes över mig själv och trodde att allt var mitt fel. Det var sedan nervöst att börja lågstadiet då dagis inte hade varit så bra. Det sorgligaste var att mina två enda bästa vänner (som var syskon) flyttade och började i en ny skola. Det var faktiskt tungt för mig.

Det räckte inte länge så började min egen kropp förändras till något negativt. Den tidigare underviktiga, försiktiga och snälla flickan blev överviktig och ensam. Mobbningen började väldigt snabbt åter igen. Jag fick åter igen lida för mitt utseende, min överviktiga mamma, att vi ägde hästar. Det värsta scenariot var då en ny elev började i vår klass under de sista åren i lågstadiet. Den personen förstörde allt för mig. Hon tog ifrån min enda vän jag hade och jag blev åter igen lämnad ensam och ”hackkyckling”.

Det var ju mig det var fel på.

Jag kunde inte ens gå på kurser eller evenemang på grund av all mobbning. Allt som jag älskade att göra och ha som hobby var helt omöjligt att utföra då mobbarna var på samma kurs/anordning.  Jag hade ingen fritid längre, inte ens ett liv.

Det finns två hemska händelser jag inte kan glömma. Ena gången var då jag blev kär i en pojke och försiktigt försökte visa intresse. Detta resulterade i hemsk mobbning följande dag i skolan då denna pojke hade gjort mig till åtlöje och skvallrat vidare till alla att jag var kär i honom. Det andra var då mobbarens syskon tryckte mig mot väggen och sa hur ful och fet jag var. Dessa händelser kan jag tyvärr inte sudda ut ur min hjärna.  Mobbningen gick till och med så långt att jag blev anklagad för misshandel som jag aldrig ens hade kunnat utföra. Konstigt nog så blev jag lite förvånad, för hela min klass (utom ”offret”) försvarade mig och sa att jag aldrig skulle göra något sådant och att allt var en lögn.

”- Fredrica skulle aldrig göra någon illa. Hon är inte en sådan person.”

Det var skönt att slippa detta trauma och jag skulle börja ta det stora steget i livet och börja högstadiet. Jag trodde att högstadiet skulle bli lättare men jag hade allt fel. Blev mobbad åter igen av flera i klassen. Speciellt av en person som startade allting. Och värre blev det då jag skaffade pojkvän för första gången som hörde till de ”tuffare/problem” elever. Mobbningen lugnande nog ner sig men den fanns där. Minns tydligt en händelse då jag skulle gå förbi en lång korridor i högstadiet och massor med elever satt på bänkarna utanför och skrattade åt mig då jag gick förbi. Att någon ”gick in i mig” var också vanligt. Psykisk eller fysisk mobbning var vardag för mig.

Då jag gick i åk åtta så slutade jag att äta och började banta. Smög ut ur matkön i matsalen och sade sedan åt lärarna att jag hade ätit om de undrade. Under den tiden blev jag väldigt destruktivt. Jag började dricka mycket alkohol och skada mig själv på grund av ångest och depression. Självmordstankar/försök uppkom i mina tankar varje dag.

Det värsta hände bara några dagar innan jag skulle gå ut högstadiet. Mobbningen eskalerade via internet och jag blev hotad med misshandel om jag visade mitt fula tryne i skolan följande dag. Fastän jag hade en hand full med elever som försvarade mig så vägrade rektorn att lyssna på dem.

I allt detta elände så var mitt i allt mobbaren ett offer. Allt var mitt fel och jag skulle bli anmäld till polisen av mobbarens föräldrar. Mina föräldrar orkade tyvärr inte anmäla hela mitt högstadium för mobbningen. Jag är verkligen väldigt ledsen över att de inte fullföljde anmälningen.
Ingen annan skall gå igenom det jag har upplevt.

fredrika3Efter högstadiet så trodde jag att helvetet äntligen var förbi men ack så fel jag hade.
Jag var tvungen att avbryta en yrkesutbildning för att jag blev dåligt behandlad av klasskamrater. Samt att min övervikt och depression bara ökade med tiden. Jag hittade en ny pojkvän som var bättre och hade förståelse och tyckte om mig trots mina fel och brister. Då jag tänker efter idag så förstår jag inte ens att vårt förhållande kunde hålla så länge och hur han orkade med mig.

Efter ett år som arbetslös så beslutade jag att börja studera på nytt i en ny stad. Detta innebar flytt samt åter igen en ny start i livet. Men dessa fyra hemska år av ny mobbning blev rena helvetet. Min övervikt blev bara värre samt självmordstankar och skadebeteende åter igen. Jag var ett skämt och blev utfryst av hela klassen. Vad jag än gjorde eller sa så var det något fel. Under dessa studie år så var jag också väldigt sjuk. Lunginflammation, infektioner samt mängder med antibiotika kurer och sjukledighet. Detta gjorde mobbningen bara värre.  För enligt dem så var jag ju inte sjuk. De trodde inte ens på mig då jag var inskriven på sjukhuset i över två veckor. Ingen frågade hur jag mådde. Jag existerade inte i deras värld.

På grund av sjukdomarna var jag tvungen att gå om sista året. En ny klass och åter igen nya mobbare. Flera gånger var det nära att jag skulle ha gett upp. Men konstigt nog så tog jag inte livet av mig. Min hund och katt betydde oerhört mycket för mig och de ville inte jag förlora. Ett förhållande med en alkoholist gjorde också mitt liv till ett helvete. Jag är glad idag att det tog slut fastän det gjorde så ont i hjärtat. Efter mycket kamp så fick jag slutligen min yrkesexamen. Tyvärr så blev jag arbetslös snabbt och var tvungen att lägga denna utbildning på hyllan.

Och så, äntligen, hörde någon mina ”rop på hjälp” och jag fick en Gastric bypass operation godkänd och utförd. Under denna viktminskning så träffade jag min nuvarande fästman. Han älskade mig hur än mycket lös hud jag hade. Och han fanns som stöd under alla mina plastikkirurgi operationer. Vi fann varandra då ingen sökte. Det var nog ödet som förde oss samman.

Vad gör feta Fredrica idag? Hon arbetar som närvårdare trots sina kroniska sjukdomar och hon älskar sitt arbete inom äldreomsorgen. Sammanlagt har hon gått ner sextio kilogram och mår ganska bra idag. Men varje dag är en kamp mot ångest och oro.

Vad vill jag hälsa till mina föredetta mobbare? Den fula ankungen blev till en svan till sist!

Jag har lärt mig under åren med all psykofarmaka, terapier, rehabilitering att orsaken till all mobbning var ren svartsjuka eller att de själv inte ville bli offer för mobbningen. Den hemskaste sanningen är att allt är oförlåtligt och att det lämnar djupa sår som aldrig läker. Mitt beteende, hela Fredrica vet inte ännu idag vem hon är eller hur hon skall börja älska sig själv. Självhatet är så stort att det inte försvinner hur än jag än skulle önska det.

Snälla läsare, komihåg vad mobbning kan förstöra en människa psykiskt och fysiskt. Barn kan verkligen vara elaka. Men då sanningen skall fram så är det fel på föräldrarna och fostran. ”MONKEY SEE MONKEY DO” är ett bra exempel.

Jag hoppas att min berättelse skall ge förståelse och ge stöd.

fredrika2

Text och bilder: Fredrika Hallbäck

Denna Din story har kommit in via formuläret på Decibel.fi där man kan skriva in sin egen story och skicka till oss. Läs också gärna mera om mobbning, självskadebeteende mm på Decibel.fi under Information.

Menskligt!

trumpet_mindre

Hej!

Vi heter Hanna och Jenny, vi driver ett projekt som heter Menskligt och vi har fått äran att gästblogga här på Decibels blogg.

Vårt projekt handlar, som namnet antyder, om mens – härligt va? Japp, och närmare bestämt mensberättelser. Vi samlar in berättelser om mens. Av alla! Flickor och pojkar och partyfreakar. Och vi hoppas kunna ge ut en bok full av glada, sorgliga,smärtsamma, fnittriga, långa och korta mensberättelser.

Vi tycker nämligen att det är väldigt tråkigt att mens anses vara något man ska hålla för sig själv, inte prata högt om eller till och med skämmas för. Det finns absolut ingen orsak till det, men av någon anledning har vi sedan länge lärt oss att en helt enkelt inte talar om mens.

Sedan vi påbörjade det här projektet har vi haft lyxen att få läsa en massa mensberättelser och dessutom tala om mens med såna som jättegärna gör det, så folk vill helt klart tala om mens och ojoj vilka bra och viktiga storyn folk har om mens! Här är två berättelser, som båda handlar om att få sin första mens:

När jag skulle börja sjuan så gick vi ju förstås alla och väntade vem av oss tjejer i klassen som skulle få mensen först. I min kompiskrets så var vi fyra flickor som var bästisar. Jag var den första utav oss som fick mens. Jag minns dagen ännu som igår, jag hade kommit hem från skolan och kände att nu rann nånting till i trosan. Jag for på toaletten och såg pikupikulite blod i trosan. Jag sprang med papper mellan benen till mitt rum och hämtade en liten förpackning med o.b. tamponger som hade sänts på posten åt alla tjejer på sexan. Jag minns att jag läste instruktionerna noga och försökte trycka upp tampongen. Den blev bara tryckt upp lite, så den satt på fel plats och det kändes jätte obekvämt. Jag hörde att min mamma kom hem och jag skyndade mig in på mitt rum igen. En liten stund efteråt låg jag på golvet och funderade om jag skulle berätta åt min mamma eller inte. Men hon hann före mig… Hon knackade på dörren och kom in. Jag minns att hon frågade om jag hade fått mens. Förvånad och känslosam brast jag ut i gråt och fattade inte hur hon kunde veta det!? Men det visade sig att jag hade glömt mina o.b. tamponger på handfatet i toaletten. Min mamma blev glad över nyheten och berättade för mig att det är helt normalt för en kvinna, och att alla ska gå igenom det. När jag hade torkat upp tårarna så hoppade vi i bilen och körde till butiken. Mamma berättade för mig att de kanske är enklast att använda bindor den första tiden. Jag minns hur jag skämdes och tittade hela tiden mellan hyllorna så vi inte skulle stöta på någon kille ur klassen.

– Kvinna, 20 år

Jag minns min första mens tydligt! Jag gick på sexan och skulle besöka toaletten på den första rasten. Jag kollade ner i trosorna och såg att de var nerblodade och fick PANIK. Jag proppade trosorna med en massa WC-papper och satt och oroade mig resten av dagen över att det skulle blöda igenom. Jag sa ju ingenting till någon, förstås. När jag kom hem var jag så nervös över att berätta det för mamma, jag ville bara skämmas ihjäl och gå och gömma mig under en sten, ungefär. När jag väl tog mod till mig, typ en timme senare, och berättade nyheten så blev mamma ÖVERLYCKLIG och föreslog att vi borde fira och typ göra extra god middag eller gå ut på restaurang eller något! Jag tackade nej, så det fick räcka med att hon gav mig bindor. Dagen efter upplevde jag mitt livs första mensvärk och stannade hemma från skolan. Det kändes ändå märkligt högtidligt på något sätt att missa skolan pga sin första mensvärk!

– Flicka, 17 år

Det är inte bara tråkigt att en inte ”ska tala om mens”, det är också viktigt att den som vill får göra det. Varför? Jo, för att vi ska kunna dela med oss åt varandra om hur kroppen kan reagera när vi har mens, för att vi ska lära oss mer om vår egen och andras mensar – vi vet att det också finns pojkar som vill veta mera – för att mensen är en stor del av vår vardag, vårt liv och därmed vår identitet och när vi inte får ge den utrymme, så glömmer vi liksom bort en stor del av vad är att vara vi.

Innan vi är redo att ge ut en bok vill vi samla in flera hundra berättelser och vi vill ha alla slags berättelser, så har du tankar om eller erfarenhet av mens, sänd in din berättelse till oss. Hur är det tex att ha mens och idrotta? Har du någon gång känt dig tvungen att till en vit…eller röd lögn (hehe) för att slippa berätta att du har mens? Är du pojke och har erfarenheter av någon annans mens? Hur var det när du fick din första mens? Hur är det att inte ha fått mens? Vi vill höra allt. Du får vara anonym.

På vår hemsida/blogg Menskligt finns ett formulär som du kan använda dig av. Där finns även mensberättelser som vi har fått och annat smått och gott. Välkomna att titta in!

Hanna och Jenny

PS från Decibels ungdomsinformatörer: Hur får man bort mensblod från lakanet? Vem kan man låna en tampong av om mensen överraskar? Vad kan man själv göra för att underlätta mensvärken? Svar på dessa frågor och mycket mer hittar du på Decibels informationssidor om Mensen. Du kan även fråga det du undrar av vår egen hälsovårdare-sexualrådgivare Tessi via Decibels Våga fråga!

visit_bak