Din Story: Kampen mot depressionens omfamnande

alexandra”Jag minns dagen när jag upptäckte att allt inte stod rätt till med mig. Depressionen hade slagit sina armar runt mig och jag kom mig inte loss. Ångesten drog mig jämt och ständigt under vattenytan och jag kämpade för att få luft. Jag ville inte drunkna, jag var ju bara 13 år gammal, och förstod inte vad som hände med mig.”

Som en endast 13 år gammal, helt vanlig sjundeklassist, blev mitt humör och mående sämre och sämre. Jag förstod inte vad som hände med mig. Jag tänkte bara att allt är nog som det ska och det hör säkert till åldern att knappt kunna stiga upp om morgnarna och konstant ha nära till gråt. Inte hade jag hört något om depression – vad är det? Jag hade ju allt så bra, en underbar och kärleksfull familj, hobbyn, och skolan klarade jag väl helt okej. Hur kan man då känna sig så värdelös, känna att man hela tiden är i vägen för allt och alla och att man egentligen inte borde existera?

Mina föräldrar märkte naturligtvis att allt inte stod rätt till med mig och det är först nu, långt senare efter att jag återhämtat mig från all psykisk ohälsa, som jag förstått och minns hur inåtvänd jag faktiskt var. Jag berättade ingenting för dem, hur de än försökte. Jag ville berätta att jag inte mådde bra, men samtidigt kunde jag inte göra det, för jag förstod inte själv vad som hände. Det som lindrade min ångest – för stunden – var när jag började skära mig. Det hände inte ofta, för jag förstod att det inte är rätt sätt att lindra smärta med smärta. Det var en nödlösning.

Jag kämpade mig igenom dagarna, veckorna och månaderna. Till och med år. Två år tog det innan jag inte längre behövde kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag kunde nu simma.

Jag kunde känna lite glädje igen och jag fick en andningspaus för att fokusera på annat. Alla mina hobbyn hade jag gett upp på grund av att jag inte orkade med dem, men jag kunde nu tänka på mig själv och på vad jag just då ville. Det var ju dags att söka sig vidare till ny skola och det såg jag fram emot mycket. Jag valde att gå gymnasiet i grannkommunen, jag behövde nytt folk och ny miljö. Folk som inte sett mig med mina svarta kläder och nithalsband, folk som inte visste någonting om mig.

Gymnasiet började bra och jag såg fram emot studierna. Jag återhämtade mig fortfarande från depressionen men kunde leva ett normalt liv – så kändes det iallafall. Självskadebeteendet var nästan helt borta, bara någon enstaka gång när jag fick riktigt hård ångest kunde jag ta till rakbladet. Men överlag, det kändes bra. Jag fick nya vänner och jag träffade en kille.

Tyvärr tyckte Depressionen att det var dags att slå armarna om mig igen mitt under gymnasietiden.

Den här gången skulle den inte släppa taget redan efter två år, nej nu klamrade den sig fast i alltför många år. Tårarna började rinna, oftare och oftare. Orken fanns inte kvar. Jag ville inte göra något förutom att dra täcket över huvudet. Var livet värt att leva?

Jag hade underbara vänner och en underbar pojkvän som stöd. Jag minns när min närmsta vän tog med mig till kuratorn för att få prata med någon. Vilken lättnad. Att få sådant stöd av en vän betydde oerhört mycket. Tyvärr gav jag upp efter endast några gånger hos kuratorn, det fungerade inte. Ibland är det bara så, man passar inte ihop med alla.

Före jag skrev studenten flyttade jag ihop med min kille. Det här gjorde det lättare för mig att dölja allt för föräldrarna. Idag när jag tänker tillbaka på det så borde jag verkligen ha varit mera öppen om mitt mående och berättat för dem. De skulle ha förstått och det skulle ha hjälpt mig i ett tidigare skede, jag vet ju det nu. Men jag skämdes, jag kände mig så misslyckad.

På något vis blev jag student. I vissa ämnen med bättre vitsord än andra men jag var verkligen nöjd och stolt över mig själv. För en gångs skull. Den känslan lämnade där för efter det här sjönk jag ännu djupare än någonsin. Helt under vattenytan. Jag såg ingen framtid för mig själv längre, jag visste att jag inte skulle överleva tills jag blev tjugo år. Kanske inte ens nitton.

Nu gick det inte att dölja det hela längre. Mina föräldrar fick veta mycket om mitt mående och de hjälpte mig till läkare. Samtidigt blev självskadebeteendet värre. Armar och ben fick nya sår om vart annat. För varje gång behövdes mer och mer smärta för att nå lättnaden när den psykiska smärtan för några sekunder förvandlades till fysisk smärta. Jag tänkte aldrig på att ärren aldrig någonsin kommer att försvinna.

Jag hade kommit in på en utbildning jag tyckte om men blev underkänd i kurs efter kurs för jag klarade det inte.

Både min pojkvän och mina föräldrar följde med mig till akuten flera gånger. Någon gång skulle ett sår sys och någon gång blev det medicinändringar. Jag började regelbundet gå till psykiatriska polikliniken och prata. Ibland var det veckor som kändes lite lättare och ibland var det alltför tungt. Jag hade en plan ifall om, en plan ifall det blev för mycket. En plan hur jag skulle avsluta det hela. En dag var det så dags…

Att vakna upp på sjukhuset kändes som det största misslyckandet jag varit med om. Jag klarade inte ens att ta mitt liv, hur skulle jag då klara något som helst annat? Samtidigt började mina tankar gå i lite annorlunda banor och jag tänkte att det säkert finns en mening med det hela och jag måste bara kämpa vidare med stöd från familj och vänner.

Som att inte dessa sjukdomar skulle räcka så fick jag diagnosen OCD (obsessive-compulsive disorder), med andra ord tvångstankar och tvångshandlingar. I mitt fall rörde det sig främst om tvångstankar. Tankar som väckte mycket ångest många gånger om, tankar som inte var mina men ändå fanns i mitt huvud varje vaken timme. Flera gånger var jag sjukskriven på grund av dessa. Jo, jag blev ju klar från skolan också! På något vis kämpade jag mig igenom studierna och gick om de underkända kurserna. Vitsorden var inte höga, men jag klarade det och hade nu ett yrke!

23 år gammal påbörjade jag psykoterapi.

Återhämtningen tog några år och efter tre år i psykoterapi kände jag att det då var dags att se framåt. Depressionen drog sig sakta men säkert tillbaka och jag kämpade emot självskadebeteendet. Ibland lockas jag ännu av att få skära mig då det är tungt, de tankarna kommer ännu idag. Men samtidigt vet jag att jag inte har behov av det, det är ett gammalt beroende som jag inte kommer utsätta mig för mer. Ångest har jag fortfarande, men det är såpass sällan och jag vet hur jag ska hantera det. Tvångstankarna gav sig inte hur jag än jobbade för att få bort dem, men här hjälpte mig hypnos. Jag har fortfarande tvångstankar, men i så minimal mängd jämfört med tidigare, och jag vet hur jag ska hantera dem också.

Jag har bearbetat allt som allt tio års sjukdomstid. Jag överlevde min tjugoårsdag och är idag 28 år. Allt jag har upplevt har jag nu vänt till en styrka för att kunna hjälpa och stöda andra i liknande situationer. Jag utbildar mig inom området för att småningom kunna fara ut och föreläsa och dela med mig av såväl teoretisk kunskap som mina erfarenheter som exempel. Det är mycket jag inte tagit upp i det här inlägget, det skulle nog få längden av en bok isåfall. Det är en kort sammanfattning om det jag gått igenom och mina känslor och tankar.

Nu är det framåt som gäller! 🙂

Läs mer om psykisk ohälsa, var man kan få hjälp, olika diagnoser, självhjälp med mera på Decibel.fi – Själ och sinne

alexandra2

Alexandra Sippus, alexandra.sippus@gmail.com

Foto: Tomas Baliukonis

Annonser

3 reaktioner på ”Din Story: Kampen mot depressionens omfamnande

  1. Josef Boberg skriver:

    Gripande berättelse, verkligen…

    Det här med att vara vän med sig själv är ingen lätt uppgift – vet jag som snart är halvvägs 150 år LivsErfaren. Självkritiken förefaller vara ”oändlig” – ser jag det fortfarande som.

    Jag hoppas innerligt på att det ordnar sig för Dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s