Vi hann vara tillsammans i ett drygt år då vårt förhållande kraschade. Jag hade anat att han skulle göra slut och var förberedd på det, men ändå var det så otroligt svårt.
Redan två månader innan uppbrottet märkte jag att något var fel. Det var alltid jag som tog initiativ till att göra saker, och ofta sade han att han inte hade tid då jag föreslog att vi skulle hitta på något. Jag var långt ner på hans prioritetslista, det kändes som att hans vänner och online-spel nästan alltid kom före mig.
Vid några tillfällen frågade jag honom vad felet var. Han bara ryckte på axlarna, sade att allting var bra och bytte sedan samtalsämne. Jag intalade mig själv om att han kanske bara var stressad eller hade det lite jobbigt just nu. Skulle det bero på mig så skulle han säkert säga till, tänkte jag. Trots att det fortsatte och blev värre sade jag ingenting, jag ville inte vara en tjatig eller jobbig flickvän.
Så småningom började jag hacka på mig själv, jag tänkte att det var jag som inte var bra nog för honom. Jag berättade hur mycket han betydde för mig och att han var så värdefull – för det var ju det han var för mig. Och trots att jag aldrig fock någon bekräftelse tillbaka fortsatte jag i hopp om att det skulle bli bra igen. Men det ledde bara till att han slöt sig i sig själv ännu mer och att jag kände mig ännu mer misslyckad. Det blev som en ond cirkel.
Mot slutet tog han knappt alls notis om mig, tittade inte på mig och viftade bort mig då jag försökte prata med honom. Jag kände mig så liten och värdelös. Man kan undra varför jag inte gjorde slut, det har jag i efterhand anklagat mig själv för att jag inte gjorde. Men jag levde på hoppet, jag älskade ju honom och intalade mig själv om att det kanske, kanske löser sig snart.
Då han till slut efter många om och men gjorde slut kändes det ändå lite som en lättnad. Jag slapp ju leva i ovisshet om hur det skulle bli, jag visste varifrån jag skulle fortsätta.
Under den här tiden efteråt har jag varit så otroligt trött, det tog massor av energi till att oroa sig för vårt förhållande. Jag trodde att det skulle gå fort att komma över alltihop men nu har det gått fyra månader och jag har har äntligen slutat gråta mig till sömns varje kväll. Under den här tiden har jag upplevt panikångest för första gången i mitt och hoppat av kurser i skolan för att min ork tagit slut. Det gick så långt så att jag under en kort period hade självmordstankar.
Det känns så fel, att den som älskar mest ibland måste vara den som sedan lider mest.
Jag mår som tur är bättre nu än jag gjorde tidigare. Jag träffar min kurator en gång i veckan och hon hjälper mig att få ordning på mina tankar. Jag ser till att omringa mig med människor som jag tycker om och som ger mig energi till att orka stiga upp på morgnarna. Och på något sätt tror jag att det kommer något gott ur alltihop.
I framtiden kommer jag vara ärligare mot både mig själv och andra. Jag har lärt mig att jag inte ska förminska mig själv. Det är så otroligt viktigt att kunna stå upp för sig själv, kunna sätta gränser och verkligen våga säga till om man känner att man blir behandlad fel. Det gäller allt, både små och stora saker.
Anonym tjej, 17 år
Läs mer om tecknen på att någon tänker göra slut, på vad man kan försöka reparera ett förhållande med samt hur man kommer över någon på Decibel.fi > Göra slut. Du kan även be om råd anonymt via Våga fråga.
Bild: Ungdomsinformatör Liselott Nyström
decibelfi 